Coaching - en kärlekshistoria

I april 2010 klev jag ombord på ett flygplan som skulle ta mig till en plats som inte bara bjöd på bättre väder än Sverige, spännande människor, innerliga samtal och en inre resa som jag inte hade väntat mig. Den skulle också få mig att bli hopplöst förälskad - i coaching. 

Min förälskelse för coaching har sedan dess vuxit och gått från "fjärilar i magen"-pirrig förälskelse till trygg och livslång kärlek. Det kanske låter löjligt men för mig var coaching som att hitta hem. Som att hitta det jag hade letat efter i hela mitt liv. Som att hitta en själsfrände.

Jag har alltid älskat att hjälpa andra. Under min uppväxt var jag ofta den som lånade ut en axel att gråta mot när jag lyssnade på mina vänners problem, men också den som försökte förklara saker för mina klasskompisar när de behövde en annan förklaring än den läraren erbjöd eller hade tid att leverera. Jag har alltid fascinerats av människors berättelser och, som den blyga person jag växte upp som, tyckte jag mer om att lyssna och iaktta än att själv stå i centrum.

När gymnasiet var avklarat visste jag att jag ville arbeta med människor i framtiden och jag fann mig i valet mellan att utbilda mig till psykolog eller lärare. Drömmen var att arbeta med barn, antingen i rollen som barnpsykolog eller som lärare på högstadiet. Det var barnen som hade utmaningar i livet, i form av en trasslig barndom eller bara en vanlig tonårstid, som lockade mest. Ivrigt påhejad av mina egna lärare föll valet till slut på lärare.

Efter några fantastiska studieår i Uppsala hamnade jag till slut på en högstadieskola i Norrköping. Jag älskade eleverna och att få stötta dem i livets utmaningar men insåg snabbt att det fanns betydligt fler som ville och behövde hjälp än det fanns tid i min tjänst för att hjälpa. Till slut kom jag till en punkt där jag inte längre kunde stå för att eleverna skulle prioritera mina lektioner i matte och kemi framför att ta hand om sig själva. Jag älskar skolan och tycker att vi är duktiga på att bygga kunskap - men jag saknade förmågan och utrymmet att bygga människor. Efter några år valde jag därför att lämna skolans värld och arbetade under en tid med ett helt annat intresse - choklad & vin.

Längtan efter att få arbeta med människor fanns dock kvar och under föräldraledigheten med mitt andra dotter började jag utbilda mig till mental tränare. Det var en fantastisk värld som öppnade sig. Genom den mentala träningen lärde jag känna mig själv och fick verktyg för att ta kontroll över mina tankar vilket hjälpte mig att både må och fungera bättre. Och det gav mersmak.

Under tiden jag var gravid med min yngsta tjej satte jag mig därför på det där flygplanet och klev några timmar senare av på Mallorca. Jag, tillsammans med några andra, blev upphämtade av Lars-Eric Uneståhl, som höll i utbildningen, och det blev en fartfylld resa som började genom gatorna i Palma och fortsatte under hela den intensivutbildning i coaching som jag gick där.

Redan första dagen insåg jag att det var det här jag hade letat efter. Ett sätt att arbeta med människors utveckling utan att det behövde vara problembaserat. Där det inte handlade om att bara laga trasiga människor utan att hjälpa människor att fortsätta utvecklas - vart de än befann sig. Att även göra bra ännu bättre.

Jag älskade också att coaching bygger på att hjälpa människor att sätta sina egna mål och hitta sina egna vägar framåt. Det klingade så sant i mig att människor får mer drivkraft och motivation när viljan att förändra och utveckla kommer ifrån dem själva och att det blir lättare att nå dit om man själv kan välja en väg som passar just sin livssituation, sina förutsättningar och sin personlighet. Att dessutom få se människor växa genom att hjälpa dem att inse att de faktiskt har kraften och förmågan att själva påverka sitt liv och sin situation var magiskt.

Sedan dess har jag arbetat som coach och haft förmånen att följa en stor mängd människor på en liten del av deras resa. Jag har haft förmånen att se människor växa, förverkliga drömmar de burit på länge, få bättre relationer med partner, barn, släkt och vänner, hitta sitt eget sätt att vara ledare och bli trygg i det, våga ta det där läskiga nästa steget i livet, våga tro på sig själva och bygga blomstrande företag.

Jag har världens bästa jobb och jag slutar aldrig att imponeras och inspireras av de människor jag möter och den enorma kraft vi alla sitter på. Den kraft, som med en tydlig riktning och plan, kan ta oss hur långt som helst.

Den kärlek som väcktes för coaching 2010 brinner minst lika stark idag.

Vad brinner du för?